Lite tankar
Har ett av mina såna där ögonblick. Ni vet när jag sitter och funderar på allt möjligt? Jag har ett sånt ögonblick just nu, sitter i mitt rum med rosie thomas som bakgrunds ljud och.. tänker.
Hur lyckas vi egentligen? Från att vara den där oskyldiga, nyfödda lilla saken som är helt beroende av alla andra tills dom vi är idag. Den där ganska lyckliga människan, som önskar att man kanske vågade lite mer, att man var lite snyggare, att man var lite roligare, att man hade lite fler vänner, att man kankse var bjuden på lite mer events.. Men också den där trasiga människan. Den där lilla trasiga, osäkra människan. Det finns folk med självförtroende, som är så utåt, som alltid är i rörelse. Det är åtminstone den sidan dom visar.
Just nu har en studie visat att vi mår allt sämre. Vi har psykiska problem, vi mår dåligt och går ner i derpessioner. Just nu tänker jag på tjejer, för det är vi som mår allra sämst. Vad är det som får oss att må så dåligt, ibland över så små saker? Eller ingen sak är en liten sak egentligen, bara en själv kan bestämma hur man reagerar på saker. Vi tjejer har så mycket krav från alla håll. Tjejer 'måste' se bra ut, har vissa osynliga regler att följa inom vänskaps kretserna, och vi tjejer har större krav på oss att 'bli' något i livet.
Men hur blir man något i livet? Och vem bestämmer vad som är något? Någon som tjänar massa pengar och har en fet pension, är det att lyckas i livet? Är man ett misslyckande om man inte uppfyller kraven? 'Mamma & pappa kommer döda mig, jag måste få MVG!' Men tänk dom som inte kan då? Som inte får MVG? Är dom misslyckanden? Tänk dom som valde sin egen väg, att kanske jobba som firviliig volontär ute i bolivia? Dom som kanske vigt sitt liv åt att hjälpa andra, men som tjänar piss på det? Den som jobbar som städerska? Den som är telefon säljare? Är dom misslyckanden, bara för att dom inte har feta plånböcker? (Nu valde jag bara ut några random yrken)
Men trots att vi mår sämre så tror jag att vi mår mycket bättre. Vi söker hjälp. Vi vågar berätta att vi är sjuka, att vi inte mår bra. Vi tjejer vågar faktiskt erkänna att vi inte alltid är perfekta. Och det är inte ett misslyckande. Det är inte en skam. Det är en styrka.
Hur lyckas vi egentligen? Från att vara den där oskyldiga, nyfödda lilla saken som är helt beroende av alla andra tills dom vi är idag. Den där ganska lyckliga människan, som önskar att man kanske vågade lite mer, att man var lite snyggare, att man var lite roligare, att man hade lite fler vänner, att man kankse var bjuden på lite mer events.. Men också den där trasiga människan. Den där lilla trasiga, osäkra människan. Det finns folk med självförtroende, som är så utåt, som alltid är i rörelse. Det är åtminstone den sidan dom visar.
Just nu har en studie visat att vi mår allt sämre. Vi har psykiska problem, vi mår dåligt och går ner i derpessioner. Just nu tänker jag på tjejer, för det är vi som mår allra sämst. Vad är det som får oss att må så dåligt, ibland över så små saker? Eller ingen sak är en liten sak egentligen, bara en själv kan bestämma hur man reagerar på saker. Vi tjejer har så mycket krav från alla håll. Tjejer 'måste' se bra ut, har vissa osynliga regler att följa inom vänskaps kretserna, och vi tjejer har större krav på oss att 'bli' något i livet.
Men hur blir man något i livet? Och vem bestämmer vad som är något? Någon som tjänar massa pengar och har en fet pension, är det att lyckas i livet? Är man ett misslyckande om man inte uppfyller kraven? 'Mamma & pappa kommer döda mig, jag måste få MVG!' Men tänk dom som inte kan då? Som inte får MVG? Är dom misslyckanden? Tänk dom som valde sin egen väg, att kanske jobba som firviliig volontär ute i bolivia? Dom som kanske vigt sitt liv åt att hjälpa andra, men som tjänar piss på det? Den som jobbar som städerska? Den som är telefon säljare? Är dom misslyckanden, bara för att dom inte har feta plånböcker? (Nu valde jag bara ut några random yrken)
Men trots att vi mår sämre så tror jag att vi mår mycket bättre. Vi söker hjälp. Vi vågar berätta att vi är sjuka, att vi inte mår bra. Vi tjejer vågar faktiskt erkänna att vi inte alltid är perfekta. Och det är inte ett misslyckande. Det är inte en skam. Det är en styrka.