Lite tankar bara, vet inte riktigt vad jag har skrivit.
Är lite gladare idag. Har varit skit nere senaste veckan, massa små saker som bara rinner över. Pratade med min mamma om en del saker, hon är väldigt bra på att ge råd. Älskar henne. Läser igenom gamla inlägg i bloggen, hittade ett från när jag & X gjorde slut som gjorde mig fundersam.
'såg melodifestivalen hos rebecka, träffade sköna människor och hamnade ute i vidja i en stuga utan värme, med massa levande ljus hemma hos X där jag bara låg och kramades hela natten utan att riktigt våga tro på att det verkligen var han. Vi insåg att vi inte mår bra alls utan varandra, så vi (framförallt jag) ska försöka fixa det hära.'
Aja, han har hittat en napp nu som kan trösta honom ett tag. Och jag har insett att det är okej. Det är okej att gråta lite över honom, för han var det bästa jag haft. Men det är bara att glömma så gott det går, om det går. Han ändrar sig hela tiden, när han inte kunde åka med tll Italien slutade han prata med mig och skaffade sig en ny. Undrar lite hur mycket vi betydde för honom egentligen..
Men skitsamma. Jag har inte orken till honom längre. För jag blir bara ledsen, så det är bara att försöka bearbeta det. Men det blir svårt. Det är liksom svårt att bara skriva om honom. Folk tror inte att jag kan 'älska' någon för att jag bara är femton. Men Romeo och Julia var 14. Poängen är att jag har svårt att se mig med en annan igen. Jag har aldrig haft känslor för någon tills han kom. Hade killar jag tyckte om, men inga känslor.
Men det är väl så det ska vara? Man ska väl bli sårad, få sitt hjärta riktigt krossat? Det har det blivit, men aldrig såhär. Det är väl nyttigt för mig. Vet inte ens vad eller vraöfr jag skriver om det här.
Han har gått vidare, hittat någon att trösta sig med. Själv tar jag inte första bästa, så det blir jobbigare för mig. Men det blir säkert lättare med tiden det ska väl bli det? Jag vet inte om det är så med kärlek.
Kärlek är en ganska störd sak. Kärlek är nog den enda känslan som kan förändra så mycket hos människor. Jag hoppas den kommer tillbaka, för jag gillade att vara kär. Men jag har lärt mig lite också.
Nästa gång ska jag visa hur mycket jag älskar den människan. Släppa in honom mer, bråka mindre, prata om problemen istället för att hålla det inne. Så det ska väl du ha tack för. Du har lärt mig mycket om mig själv och om just kärlek.
Du kommer inte tillbaka, och det får jag acceptera. Ennjoy life.
'såg melodifestivalen hos rebecka, träffade sköna människor och hamnade ute i vidja i en stuga utan värme, med massa levande ljus hemma hos X där jag bara låg och kramades hela natten utan att riktigt våga tro på att det verkligen var han. Vi insåg att vi inte mår bra alls utan varandra, så vi (framförallt jag) ska försöka fixa det hära.'
Aja, han har hittat en napp nu som kan trösta honom ett tag. Och jag har insett att det är okej. Det är okej att gråta lite över honom, för han var det bästa jag haft. Men det är bara att glömma så gott det går, om det går. Han ändrar sig hela tiden, när han inte kunde åka med tll Italien slutade han prata med mig och skaffade sig en ny. Undrar lite hur mycket vi betydde för honom egentligen..
Men skitsamma. Jag har inte orken till honom längre. För jag blir bara ledsen, så det är bara att försöka bearbeta det. Men det blir svårt. Det är liksom svårt att bara skriva om honom. Folk tror inte att jag kan 'älska' någon för att jag bara är femton. Men Romeo och Julia var 14. Poängen är att jag har svårt att se mig med en annan igen. Jag har aldrig haft känslor för någon tills han kom. Hade killar jag tyckte om, men inga känslor.
Men det är väl så det ska vara? Man ska väl bli sårad, få sitt hjärta riktigt krossat? Det har det blivit, men aldrig såhär. Det är väl nyttigt för mig. Vet inte ens vad eller vraöfr jag skriver om det här.
Han har gått vidare, hittat någon att trösta sig med. Själv tar jag inte första bästa, så det blir jobbigare för mig. Men det blir säkert lättare med tiden det ska väl bli det? Jag vet inte om det är så med kärlek.
Kärlek är en ganska störd sak. Kärlek är nog den enda känslan som kan förändra så mycket hos människor. Jag hoppas den kommer tillbaka, för jag gillade att vara kär. Men jag har lärt mig lite också.
Nästa gång ska jag visa hur mycket jag älskar den människan. Släppa in honom mer, bråka mindre, prata om problemen istället för att hålla det inne. Så det ska väl du ha tack för. Du har lärt mig mycket om mig själv och om just kärlek.
Du kommer inte tillbaka, och det får jag acceptera. Ennjoy life.