-

Jag satt och kollade lite vad man hade skrivit under dom här månaderna man haft den här bloggen. Och jag fick en chock. Där var dom, i ett inlägg från januari. Min familj. Min pappa, min syster, min bror, min styvmamma. Jag har min syster i famnen och hon skrattar och ler. Min bror posar och ler busigt i mitt rum. Min styvmamma är ute och går, och skrattar till precis när bilden tas. Min pappa kastar boll med min lillebror. Jag började seriöst skaka i hela kroppen. Jag har inte träffat Arianne & Alessandro på flera månader. Tänk er dom sötaste ungarna i hela världen, att ni älskar dom så att det gör ont, och att dom tas ifrån er? Jag försöker hela tiden prata med min pappa, men han är tyst. Inte ett jävla ord här jag från honom. När jag önskade honom grattis på födelsedagen fick jag visserligen ett svar. Och det var 'dra åt helvete'. Jag skiter i min pappa, jag skiter i min styvmamma. Men att vara utan min bror & syster, som jag har sett födas och växa upp, det dödar mig. När jag träffade min lillasyster för ett tag sen vart jag chockad över hur mycket hon kunde prata, hur mycket hon kunde göra. Och hon kom inte ihåg mig. Det sved, varken min syster eller bror kände igen mig först. Jag vet inte hur dom mår, hur dom utvecklas och om dom skulle minnas mig. Det svider så, det gör så ont. Jag försöker alltid att förtränga det men jag kan inte. Den delen av familjen orsakar så mycket smärta, men också så mycket glädje. Jag har så mycket kärlek för dom, för alla. Men allt jag får tillbaka är.. inget. Dom bara spottar på mig om och om igen.. Jag orkar inte med det. Jag skulle ge upp världen för att få träffa dom gen. Jag skulle göra allt för att få se min bror le mot mig igen. Allt.