..
Okej, det här är saker jag verkligen borde hålla utanför bloggen, men jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu. Som en del av er vet har jag ett sjukt komplicerat förhållande med min pappa. . Vi har träffats tre gånger på nästan ett år, och dom gångerna vi pratar i telefon skriker vi bara åt varandra. Det är inte så att jag vill det, men det blir så. Jag & pappa är så lika, och jag antar att det är därför vi bråkar så mycket som vi gör.. När jag och pappa är sams är vi bästa vänner, vi kan umgås och jag stannar mer än gärna inne en kväll för att umgås med pappa. Men när vi bråkar så hatar vi verkligen varandra. Det går inte ens att sätta oss i samma rum. Och när jag försöker lösa det, så får jag bara ett elakt svar tillbaka. Senast jag skickade ett sms och skrev ' Vill du gå och fika nån dag? Puss. ' fick jag svaret 'Skulle inte tro det va.' Såna där små saker gör så ont. Och om jag ringer hem för att få prata med mina syskon Alessandro & Arianne blir jag antingen klickad eller får höra att dom mår bättre utan mig. Samtidigt hör man min lillebror i bakgruden som säger ' Pappa kan jag få prata med alice.' När min syster fyllde två ville jag ringa och sjunga happy birthday, men min pappa nekade mig det. Jag bryter ihop varje gång efter vi har pratat. Jag har spenderat två helger där sen april, och träffat pappa med mamma en gång. När vi skulle hämta syrran på dagis käde jag inte igen henne, och hon kände inte igen mig. Att se min syster springa runt & kunna prata va en helt sjukt upplevelse. Jag insåg att jag aldrig kommer se henne växa upp. Eller jo det kommer jag väl, men jag kommer aldrig riktigt att vara där. Min pappa vägrar inse att han också gör fel, så vi pratar inte just nu. Jag vet att jag är en förälders mardöm. Jag vet om att jag är uppkäftig och har attityd problem. Jag kan vara riktigt bråk sökande ibland. Jag vet att jag har gjort många många misstag i min pappas ögon. Men det har han också. Han förstår inte att mina syskon behöver mig. Och jag behöver dom. Min lillebror och jag har ett otroligt nära förhållande. Jag ahr hjälpt honom med allt, läst sagor och kramat honom när han varit ledsen eller arg. Min lillebror är väldigt beroende av mig och söker alltid min uppmärksamhet. När jag ko hem för första gången sa han 'Åk inte bort igen'. Alessandro har alltid varit en av mina favoriter, vilket låter väldigt elakt men är väldigt sant. Pappa skulle jag antagligen kunna klara mig utan. Jag har min mamma, och visst jag saknar honom men han bidrar inte till något bra i mitt liv med tanke på hur han beter sig. Men mina syskon klarar jag mig inte utan. Jag behöver dom. Jag har sett dom födas, hur dom växer upp från den där lilla saken till att få en liten personlighet. Att vara utan dom gör så otroigt ont. Jag önskar också att jag kunde reda ut saker med mig och min pappa. För jag älskar min pappa. Det var pappa som alltid tog hand om mig när jag var liten. Han har faktiskt många bra egenskaper också, fast han är ett svin. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget.. Jag bröt ihop när jag hittade en bild på mig & syrran från när jag var där senast. Jag saknar verkligen den delen av familjen.. till och med min styvmamma. Jag saknar verkliegn er..
